Födsel

Imam Ali (fvmh) är Hashemi-familjens första barn vars både mor och far är ättlingar till Hashim[1].

Hans far Abu Talib är son till ’Abd al-Muttalib, son till Hashim ibn ’Abdi Manaf och hans mor Fatima är dotter till Asad, son till Hashim ibn ’Abdi Manaf. Hashemi-familjen har varit mycket omtalad för deras moraliska dygder och enastående mänskliga karaktärsdrag bland Quraysh-stammen och andra arabiska stammar. Generositet, medmänsklighet, mod och många andra dygder har varit exklusiva  Hashim-stammen. En av dessa dygder har existerat i en exceptionell nivå hos den välsignade Imam Ali (fvmh).

Fatima, dotter till Asad, begav sig till den Heliga Moskén (i Mecka) när hon var gravid och fick sina värkar. Hon tog sig till Kabas vägg och sa: ”Å Gud! Jag har en otvivelaktig tro på Dig, profeterna, Skrifterna som sänts ned utav Dig och även på min förfader Abraham, byggaren av detta hus. Å Herre! Med respekt till den som byggt detta hus och vid det barns rättighet, som är i min livmoder, gör födandet av detta barn lätt för mig!”[2]

Efter ett ögonblick öppnade sig Kabas sydöstra vägg för åskådarna Abbas ibn ’Abd al-Muttalib[3] och Yazid ibn Ta’f. Fatima trädde in i Kaba och väggen stängdes. Fatima var gäst i världens mest hedervärda plats i tre dagar. Fatima fick sitt nyfödda barn efter dessa tre dagar, den 13:e Rajab, 30 år efter elefantens år[4]. Asads dotter kom ut ur samma väggöppning som öppnade sig på nytt och sa: ”Jag hörde ett meddelande från det dolda som sa att han ska heta ”Ali”[5].

[1] Hashim är en av Profetens (fvmh) respekterade förfäder (’Abd al-Muttalibs far och Abdullahs farfar) och grundare till Hashemi-klanen.

[2] Foroghe Velayat, s. 35 (Kashf al-Ghammah, vol. 1, s. 90)

[3] Abbas är den personen som alltid stod vid Profetens (fvmh) och Imam Alis (fvmh) sida.

[4] Aftabe Velayat, s. 19 (Al-Kharaij wa al-Jaraih, vol. 1, s. 171, nr. 1). Innan Profetens (fvmh) utvandring räknade de årtal efter elefantens år, då Jemens härskare attackerade Mecka med elefanter men blev besegrade av Kabas Herre som skickade en armé av fåglar som släppte stenar över dem. Detta skedde ett år innan Profetens födelse. Se sura Elefanten i den Heliga Koranen.

[5] Aftabe Velayat, s. 19 (Bihar al-Anwar, vol. 35, s. 18)

Profetens förste hjälpare

Imam Ali (fvmh) växte upp med sin mor och far tills han blev tre år. Eftersom Gud ville att han skulle nå högre perfektion, uppfostrade den Helige Profeten (fvmh) honom indirekt från början av hans barndom. När en märklig torka drabbade Mecka stod Abu Talib, Profetens farbror, tillsammans med ett par barn inför ett liv med stora utgifter. Efter att den Helige Profeten rådfrågat sin egne farbror Abbas kom de fram till att var och en skulle ta hand om ett av Abu Talibs barn för att lätta på hans arbete. Abbas tog med sig Jafar[1] till sitt hem och Profeten (fvmh) tog med sig Ali (fvmh)[2]. På detta vis placerades Imam Ali fullständigt bredvid Profeten. Ali var tillsammans med Profeten så mycket att varje gång Profeten lämnade staden och gick till berget och öknen, tog han honom med sig[3].

[1] Jafar är Profetens farbrors son, Imam Alis bror och är en av islams stora martyrer. Han var en av de första personerna som accepterade islam.

[2] Foroghe Velayat, s. 37 (Sirat ibn Hisham, vol. 1, s. 236)

[3] Foroghe Velayat, s. 38

Början på Profetens mission och Imam Ali

Det finns ingen tvekan om att det är en dygd och en form av distinktion att vara före i att utföra goda handlingar. I många koranverser har Gud även bjudit in Sina tjänare till att göra detta och att tävla om vara före andra[1]. Bland Imam Alis dygder är att han var den förste personen som erkände sin tro på Profeten (fvmh). Ibn Abi al-Hadid säger angående detta: ”Ni bör veta att bland de stora männen och förespråkarna för gruppen ”Mo’tazilah” finns det ingen oenighet i att Ali ibn Abi Talib var den förste personen som erkände sin tro på islam och bekräftade Guds Profet.”

[1] Aftabe Velayat, s. 131 (Surah 2, vers 148 i den Heliga Koranen)

Imam Ali, Profetens förste hjälpare

Efter Guds uppenbarelse och att Profeten Muhammed (fvmh) valdes till att profetera och tre år av hemlig inbjudan, kom uppenbarelsens bud till slut och ordern om att bjuda in alla till islam utfärdades. Imam Ali (fvmh)  var den ende personen som utförde Profetens planer gällande den gudomliga inbjudan, samt den ende sympatisören som var tillsammans med Profeten i att introducera islam för sina släktingar och bjuda in dem till Guds religion.

När Profeten (fvmh) vid ett tillfälle frågade sina släktingar som han hade bjudit på mat: ”Vem av er hjälper mig på denna väg så att han blir min broder, efterträdare och min representant bland er?”, svarade endast Ali (fvmh) positivt och sa: ”Å Guds Profet! Jag hjälper dig i denna väg. Efter att Profeten (fvmh) upprepat frågan och hört samma svar tre gånger sa han: ”Å mina släktingar! Ni ska veta att Ali (fvmh) är min broder, efterträdare och kalif efter mig bland er.” Bland andra av Imam Alis stoltheter är att han sov i Guds Profets (fvmh) säng för att förstöra avgudadyrkarnas plan i att mörda Profeten och skapa förutsättningarna för Profetens utvandring.

Imam Ali efter utvandringen

Efter att Imam Ali och Profeten (fvmd) utvandrat till Medina nämner vi två exempel på Alis dygder:

1 – Offrande på krigsfältet: Hans närvaro i 26 av 27 krig med Profeten (fvmh) och deltagande i olika krig utan Profeten.

2 – Nedtecknandet av Uppenbarelsen (Koranen)  och struktureringen av många historiska och politiska källor och skrivandet av missionsbrev tillhör imamens (fvmh) delikata och ovärderliga arbeten. Hans Excellens nedtecknade koranverser, både Meckanska och Medinska. P.g.a. denna anledning räknas han som en av Uppenbarelsens skribenter och beskyddare av Koranen.

Det var under denna period som Profeten (fvmh) utfärdade ordern om muslimernas brödraskap och svor brödraskapseden med Imam Ali (fvmh) och sa till honom:

”Du är min broder i denna värld och i nästa. Vid Guden som valde ut mig till sanningen… jag väljer ut dig till min egen broder, ett brödraskap vars omfattning omsluter båda världarna.”[1]

[1] Foroghe Velayat, s. 86 (Mustadrak al-Hakim, vol. 3, s. 14; Isti’ab, vol. 3, s. 35)

Imam Ali, det Helige Sändebudets brudgum

Efter att Umar och Abu Bakr rådfrågat Sa’d Ma’adh, ledaren för klanen Aws, kom de till insikt att ingen förutom Ali (fvmh) är lämplig Zahra (fvmh). När Ali därmed var upptagen med att forsla vatten bland palmerna i en trädgård tillhörande en av medlemmarna i klanen Ansar (Hjälparna), tog de upp ämnet med honom. Han sa då: ”Jag gillar Profetens (fvmh) dotter.” Han gick därefter till Sändebudets hus. När han träffade det Helige Sändebudet (fvmh), blev Profetens storslagna närvaro ett hinder för honom att tala. Innan det Helige Sändebudet hann fråga honom om orsaken bakom varför han vänt sig till honom och Imam Ali hade lutat sig mot sina strålande dygder, Gudsfruktan och meriter sa han: ”Anser du det vara lämpligt att gifta dig med Fatima?”. Efter att Fatima Zahra (fvmh) accepterat förfrågan ärades imamen med att bli det Helige Sändebudets brudgum.

Martyrskap

Efter kriget Nahrawan och nedslaget av Khawarij samlades en del personer från Khawarij, såsom Abd al-Rahman ibn Muljam Muradi, Barak ibn Abdullah Tamimi och Amr ibn Bakr Tamimi, under en kväll och analyserade den tidens omständigheter, blodspillor och interna krig och åmindes kriget Nahrawan och deras egna stupade män. De kom sedan fram till slutsatsen att orsaken till denna blodspilla och mördandet av bröder var Imam Ali (fvmh), Moawiyah[1] och Amr ibn al-Aas[2]. Om dessa tre sistnämnda personer plockades ur bilden skulle muslimerna veta sina uppgifter.

Därefter ingick de i en pakt om att var och en av dem skulle vara ansvariga för att mörda en av dessa tre personligheter. Ibn Muljam var ansvarig för att mörda Imam Ali (fvmh) och satte sig tillsammans med några personer i Kufa-moskén under natten till den 19:e Ramadan . Under den natten var Imam Ali gäst hos sin dotters hus och var informerad om vad som skulle hända på morgonen. När han talade om detta för sin dotter sa Umm Kulthum: ”Sänd Jo’de till moskén imorgon!”.

Imam Ali (fvmh) sa: ”Det går inte att komma undan från Guds beslut. Då spände han fast sitt bälte ordentligt och gav sig iväg till moskén samtidigt som han för sig själv viskade dessa två meningar:

”Spänn fast erat bälte ordentligt inför döden, eftersom döden kommer att möta dig

Klaga och skrik inte, när döden kommer för att hämta dig.”[3]

När Imam Ali bugade inför Gud under morgonbönen och hade placerat sin panna mot marken slog Ibn Muljam hans välsignade huvud med sitt svärd så att blod rann från imamens huvud i moskéns Mihrab[4][5]. Vid detta ögonblick sa Hans Excellens: ”Fuzto wa Rabbil Ka’bah” (Jag svär på Kabas Herre att jag segrade). Därefter reciterade han vers 55 från sura TaHa:

Av denna [jord] har Vi skapat er och till den låter Vi er vända tillbaka och ur den skall Vi [kalla] er att stiga fram ännu en gång.”[6]

Imam Ali tänkte även på folkets bästa och lycka under sina sista ögonblick i livet och testamenterade följande till sina barn, släktingar och alla muslimer:

”Jag uppmanar er till att vara Gudfruktiga (följa Guds lagar), att organisera era egna handlingar och alltid tänka på att skapa fred mellan muslimer! Glöm inte bort de föräldralösa! Respektera era grannars rättigheter! Ha Koranen som erat egna schema! Vörda bönen väldigt mycket, då den är er religions pelare.”

Imam Ali (fvmh) blev martyr den 21:a Ramadan och begravdes i den heliga staden Najaf och hans besökplats blev en plats för Gudsdyrkan för de som är förälskade i Sanningen.

[1] Moawiyah var son till Abu Sufyan, som tidigare var polyteist och Profetens (fvmh) svorna fiende fram till erövringen av Mecka i slutet av Profetens välsignade liv då han accepterade islam.

[2] Amr ibn al-As stred för Moawiyah i kriget Siffin. Han var en tidigare kompanjon till Profeten (fvmh) och fick senare rollen som en härförare och erövrade olika länder såsom Palestina och Egypten under Abu Bakrs och Umars kalifat.

[3] Foroghe Velayat, s. 697

[4] Foroghe Velayat, s. 697 (Bihar al-Anwar, återberättat från Mali, vol. 9, s. 650)

[5] Den plats i moskén som böneledaren står på under bönen. Mihrab betyder ordagrant krigsplats, och är den plats under bönen som den bedjande kämpar mot sig själv och sitt ego.

[6] Foroghe Velayat, s. 697