Händelsen i Ghadir kommer aldrig att glömmas bort

Guds visdom har gjort så att den historiska händelsen i Ghadir har stannat kvar i alla sekel och epoker, på ett levande sett i människors hjärtan och nedskrivet i dokument och böcker och att islamiska författare talar om det i varje tidsepok i böcker om korantolkning, traditioner, teologi och historia och att religiösa talare talar i höga toner om den i deras predikningar och föreläsningar inför åskådare och att de räknar den som en av Imam Alis (fvmh) oförnekbara dygder. Inte bara predikare och talare har blivit inspirerade av denna händelse, utan även poeter och många recitatörer har blivit det och de har skapat förtjusan över deras litterära elegans, genom att reflektera över denna händelse och genom sin uppriktighet till förmyndarskapets ägare, och skapat olika former av de bästa bitarna på olika språk som en minnesgåva från dem själva.

P.g.a. detta har färre historiska händelser som händelsen i Ghadir fått en sådan uppmärksamhet från forskare, inklusive historiker, korantolkare, teologer, filosofer, predikanter, poeter och historieskribenter.

En av anledningarna till denna eviga tradition är att uppenbarelsen av två verser från den Heliga Koranen handlar om denna händelse och så länge som Koranen finns kvar kommer även denna historiska händelse att finnas kvar, och kommer inte att försvinna från folks minnen.

Det islamiska samhället har räknat händelsen som en av de religiösa festdagarna förr i tiden och shiamuslimer högtidlighåller denna dag just nu och de utför även de ceremonier som de har för andra islamiska festdagar för denna dag.

Man kan enkelt få reda på att den 18:e Dhil Hijjah är känd som dagen Eid al-Ghadir bland muslimer genom att referera till historien, så pass att Ibn Khalkan säger om Musta’la ibn al-Mustansir: ”År 487 e.h. på dagen Eid al-Ghadir, som är den 18:e Dhil Hijjah al-Haram, svor folk trohetsed till honom.” Och al-’Ubeydi skriver om al-Mustansir Billah: ”Han gick bort år 487 e.h. när tolv nätter kvarstod till den sista dagen i månaden Dhil Hijjah. Den kvällen är kvällen till den 18:e Dhil Hijjah, kvällen till Eid al-Ghadir.”

Ibn Khalkan benämner inte endast denna kväll som kvällen till Eid al-Ghadir, snarare så räknar även Mas’odi och Tha’labi denna kväll som en av de berömda kvällarna bland den islamiska umman.

Roten till denna islamiska och festliga högtid går tillbaka till dagen Ghadir själv, eftersom på den dagen befallde Profeten (fvmh) utvandrarna (från Mecka) och hjälparna (från Medina), t.o.m. sina fruar, att gå fram till Ali (fvmh) och gratulera honom för en sådan storartad dygd. Zeyd ibn Arqam säger: De första personerna från utvandrarna som gav sin hand till Ali var Abu Bakr, Umar, Uthman, Talha och Zubeyr och ceremonin för ge gratulationer och svära trohetshed höll på ända till solnedgången.

För att förstå hur stor betydelse denna historiska händelse har räcker det med att veta att 110 kompanjoner har återberättat traditionen Ghadir. Denna punkt betyder inte att endast denna stora grupp har återberättat händelsen, snarare så har endast namnen på 110 kompanjoner hittats i Ahl al-Sunnahs forskares böcker. Det stämmer att Profeten (fvmh) talade till en folksamling på hundra tusen personer, men en stor skara av dem kom från platser långt ifrån Hijaz och inga traditioner har återberättats från dem. Historien har inte lyckats att få tag på de som återberättat denna händelse från den gruppen, och om den har lyckats så har vi tyvärr inte fått kunskap om det.

Under 200-talet e.h., som är efterföljarnas (tabian) tidsperiod, har 89 personer av dem återberättat denna tradition.
Alla traditionsåterberättare under kommande sekel är lärda och forskare från Ahl al-Sunnah. 360 personer av dem har rapporterat denna tradition i deras egna böcker och en stor grupp personer har erkänt dess korrekthet och stabilitet.
Under 300-talet har 92 forskare återberättat denna tradition, under 400-talet 44 stycken, under 500-talet 24 stycken, under 600-talet 20 stycken, under 700-talet 21, under 800-talet 18, under 900-talet 16, under 1000-talet 14, under 1100-talet 12 stycken, under 1200-talet 13 stycken, under 1300-talet 12 stycken och under 1400-talet 20 stycken forskare.
En grupp har inte bara nöjt sig med att återberätta denna tradition, utan har t.o.m. skrivit exklusiva böcker om dess källor och innehåll. Tabari, den store islamiske historikern, har skrivit en bok vid namn ”Al-Wilayah fi Tariqi Hadithil Ghadir” (Förmyndarskapet i traditionen Ghadirs spår). Han har återberättat denna tradition från mer än 70 länkar från Profeten (fvmh).
Ibn Uqdah Kofi har i skriften ”Wilayah” återberättat denna tradition från 105 personer.
Abu Bakr Muhammed ibn Umar Baghdadi, känd som Juani, har rapporterat denna tradition från 25 länkar.
26 personer har exklusivt skrivit om denna historiska händelses kvalitéer. Shiamuslimska vetenskapsmän har skrivit ovärderliga böcker om denna stora händelse, bland vilken är historieboken al-Ghadir som skrivits med den kapable, berömde, islamiske, hårt jobbande och bortgångne författaren Ayatullah Aminis penna. Många har fått stor användning av hans författande om Imam Alis (fvmh) liv i denna nobla bok.

Händelsen i Ghadir Khumm

Den respekterade Profeten (fvmh) åkte till Mecka tio år efter utvandringen för att utföra den obligatoriska vallfärden och undervisa om dess ritualer. Denna gång sammanträffade med den älskade Profetens (fvmh) sista år i livet och därför har de gett den vallfärden namnet ”Avskedsvallfärden” (Hajjatul Wida’). De personer som ivrigt ville resa tillsammans med Hans Excellens och lära sig om vallfärdens ritualer uppskattas till att vara 120 000 i antalet.

Hajjceremonierna tog slut och den Helige Profeten (fvmh) började sin resa tillbaka till Medina samtidigt som en stor skara människor eskorterade honom hem . Alla som hade deltagit i vallfärden, förutom de som hade anslutit sig till honom i Mecka, var tillsammans med honom. När karavanen nådde ett torrområde vid namn Ghadir Khumm, som ligger tre mil ifrån Johfah, kom Uppenbarelsens budbärare ned och beordrade Profeten att stanna. Profeten beordrade även att alla skulle stanna till och att eftersläntarna skulle hinna ikapp dem.

Folk från karavanen förblev häpnade av det plötsliga stoppet och vad som såg ut att vara olägligt av Profeten vid ett område som saknade vatten. Detta skedde även under mitten av en varm dag då det vad stekhett p.g.a. solens värme och marken brände. Folk sa till sig själva: ”Ett stort beslut har kommit från Gud, Hans Excellens, och med hänsyn till den stora betydelsen av detta beslut räcker det gott och väl att Profeten beordrar att alla ska stanna till i denna ogynnsamma situation och förmedla Guds beslut.”

Guds beslut uppenbarades till den älskvärde Profeten i följande koranvers:

» یا ایها الرسول بلغ ما انزل الیک من ربک و ان لم تفعل فما بلغت رسالته و الله یعصمک من الناس « [1]

”Förkunna, du Sändebud, allt vad din Herre har uppenbarat för dig! Gör du inte det, har du inte förmedlat Hans budskap. Gud skall skydda dig mot människorna; Gud vägleder inte förnekarna av sanningen!

Om vi noggrant läser versen kommer vi fram till nedanstående punkter:

 

      1. Uppgiften som Profeten (fvmh) blev ansvarig att utföra var så allvarlig och storartad att varje gång Profeten (något som är omöjligt att föreställa sig) fruktade att framföra budskapet och därmed inte förmedlade det, skulle han inte ha förmedlat hans Gudomliga budskap. Genom att utföra sin uppgift blev budskapet fullkomligt.

 
Med andra ord kan avsikten med ”allt vad din Herre har uppenbarat för dig” absolut inte vara alla koranverser och islamiska lagar. Detta är p.g.a. att det är uppenbart att varje gång Profeten (fvmh) inte förmedlar alla Gudomliga befallningar så har han inte förkunnat sitt budskap, en sådan uppenbar angelägenhet är inte i behov att en vers ska uppenbaras för det. Snarare är avsikten med versen att förmedla ett speciellt beslut som räknas som att den kompletterar budskapet. Så länge som han inte meddelar detta beslut så kommer inte budskapets allvarliga ansvar att färgas med perfektion. Därmed måste beslutet vara en av de viktiga islamiska grundprinciperna som hör ihop med de andra islamiska grundläggande och sekundära principerna, och räknas som den viktigaste trosartikeln efter Guds Enhet och Profetens budskap.

 

      1. Enligt sociala uppskattningar antog Profeten (fvmh) att det var möjligt att han skulle bli skadad av folk genom att utföra detta uppdrag. Gud förstärkte hans vilja genom att säga:

 
Gud skall skydda dig mot människorna;”

Nu måste vi se vilket antagande som islamiska tolkningsexperter har kommit fram till, för att bestämma uppdragets ämne, som är närmare versens innehåll.

Shiamuslimska historiker och även trettio stora historiker från Ahl al-Sunnah2 anser att versen uppenbarades i Ghadir Khumm och att Gud gav Profeten (fvmh) ansvaret att presentera Hans Excellens Ali (fvmh) som de Troendes mawla.

Imamens förmyndar – och efterträdarskap efter Profeten var ett av de allvarliga och extremt viktiga ämnena som hade positionen om att fullkomliggöra budskapet och undvikandet av att förmedla det skulle räknas som orsaken till en brist i den profetiska missionen.

Det hade även den positionen att den respekterade Profeten fruktade konsekvenserna p.g.a. sociala och politiska beräkningar, eftersom en efterträdare och ersättare som Imam Ali (fvmh), som inte var äldre än 33 år gammal. P.g.a. denna ålderskillnad var det väldigt svårt att acceptera för en grupp individer som var betydligt mycket äldre än honom. Utöver detta hade även Imam Ali (fvmh) tagit livet av många släktingar till de personer som samlat sig kring Profeten (fvmh) i olika krig. Att en sådan person skulle styra över ett folk som hyste agg mot honom var väldigt svårt.

Utöver detta var Imam Ali (fvmh) Profetens (fvmh) farbrors son och brudgum. Att välja ut en sådan person som en efterträdare ansågs av kortsynta människor vara en form av familjefanatism.

Men trots dessa ogynnsamma omständigheter försäkrade Gud rörelsens ståndaktighet genom att välja ut Imam Ali (fvmh) p.g.a. Guds visdom och fulländade Sitt Sändebuds profetiska mission genom att utse en ledare och vägvisare efter honom.

Nedan är en beskrivning till händelsen i Ghadir Khumm:

Den stekheta solen lyste extremt mitt på dagen den 18:e Dhil Hijjah över platsen Ghadir Khumm och en stor skara människor, som historien rapporterat vara från 70 000 personer till 120 000 personer i antalet, stannade där på Guds Sändebuds befallning och väntade på den dagens historiska händelse, samtidigt som de delade på deras mantlar och placerade ena halvan över deras huvuden och den andra halvan under deras fötter p.g.a. den extrema värmen.

Under denna känslomässiga stund hördes middagens böneutrop över öknen och böneutroparens röst blev högljudd. Folk förberedde sig för att utföra middagsbönen och Profeten utförde middagsbönen med den magnifika folkskaran, som området Ghadir aldrig har bevittnat någon gång tidigare. Sedan vände han sig mot folkskaran och ställde sig på en hög talarstol som byggts m.h.a. kamelsadlar och höll en predikan, som har nedanstående beskrivning, med en hög röst:

”All prisning tillhör Gud. Jag söker Hans hjälp och vi tror på Honom och vi litar till Honom och från ondskan från oss själva och våra dåliga handlingar söker vi skydd hos Guden som är den Ende vägledaren och vägvisaren till de vilseledda. [Han är] Guden som inte blir vilseledd av att vägleda andra personer. Vi vittnar om att det inte finns någon gud förutom Han och att Muhammed är Guds tjänare och sändebud.

Hör upp gottfolk! Det är nära till att jag svarar positivt till Sanningens inbjudan och att jag lämnar er. Jag är ansvarig och ni är även ansvariga. Vad tycker ni om mig?”

Profetens kompanjoner sa: ”Vi vittnar om att du har förmedlat Guds religion och att du har velat oss det bästa och gett oss goda råd och att du strävat mycket på denna väg. Må Gud ge dig en god belöning!”

När den stora skaran blev lugn på nytt sa den Helige Profeten (fvmh):

”Vittnar ni inte att det inte finns någon gud förutom Gud, att Muhammed är Guds tjänare och Sändebud, att paradiset, helvetet och döden är sant, att domedagen kommer att komma utan tvekan och att Gud kommer att återuppliva de som gömts i marken?”

Profetens kompanjoner sa: ”Ja, ja, vi vittnar!”

Profeten (fvmh) fortsatte:

”Jag lämnar två ovärderliga ting bland er som en minnesgåva; hur kommer ni att handla mot dessa?” En okänd person frågade: ”Vad menas med dessa två ovärderliga ting?”

Profeten (fvmh) sa:

”Det värdefullare tinget är Guds Bok, vars ena ände är i Guds Hand (makt) och den andra änden är i era händer. Gud har meddelat mig om att mina två minnesgåvor inte kommer att separeras fram till domedagen.

Hör upp gottfolk! Gå inte före Guds Bok och min familj och hamna inte efter de två så att ni inte förintas!”

Vid detta ögonblick tog Profeten (fvmh) Imam Alis (fvmh) hand och höll upp den så pass högt att hans vita armhåla syntes för alla och alla såg Imam Ali bredvid Profeten (fvmd) och de kände igen honom tydligt. De förstod att avsikten med denna samling härrörde till Imam Ali (fvmh) och att alla hade förberett sig med en speciell passion för att lyssna på Profetens (fvmh) tal.

Profeten (fvmh) sa:

Hör upp gottfolk! Vem är mer lämpad över de troende än dem själva?

Profetens kompanjoner svarade: ”Gud och Hans Sändebud vet bättre.”

Profeten (fvmh) fortsatte:

”Gud är min förmyndare (mawla) och jag är de troendes förmyndare och jag är mer lämpad (awla) över dem än de själva. Hör upp gottfolk! »Den som jag är mawla och ledare över, är Ali mawla och ledare över.«”

Den Helige Profeten (fvmh) upprepade denna sista mening tre gånger och fortsatte sedan:

Å Herre! Älska den som älskar Ali och var fientlig mot den som är fientlig mot  Ali! Å Gud! Hjälp Alis hjälpare och förödmjuka hans fiender! Å Herre! Gör Ali till Sanningens axel!”

Därefter adderade han:

”Det är nödvändigt att de närvarande meddelar de frånvarande och informera andra om detta beslut.”

Den stora och magnifika folkskaran var fortfarande i sitt tillstånd när Uppenbarelsens ängel kom ned och gav den goda nyheten till den Helige Profeten (fvmh) att Gud hade fulländat Sin religion idag och gett Sin välsignelse till alla troende.

Vid detta ögonblick blev ljudet från Profetens (fvmh) ropande av att Gud är Störst högt och han sa:

”Jag tackar Gud att Han fulländade Sin religion och slutförde Sin välsignelse och att Han är nöjd med min profetiska mission och Alis förmyndarskap efter mig.”

Profeten gick ned från sin plats och hans kompanjoner gratulerade Ali (fvmh) grupp för grupp och kallade honom för deras egna förmyndare och ledare och varenda troende mans och kvinnas ledare. Vid detta tillfälle reste sig Husan ibn Thabit, Guds Sändebuds poet, upp och reciterade en magnifik dikt om denna stora historiska händelse och gav den en oändlig färg. Vi fokuserar endast på översättningen av två verser från hans berömda elegi:

Profeten sa till Imam Ali: Res dig upp! Eftersom jag har valt ut dig till folkets ledare och deras vägvisare efter mig. Den som jag är ledare för, är Ali även ledare för. Gottfolk! Det är nödvändigt för er att ni är Alis sanna följare och hans verkliga tillgivna vänner.

Det som skrivits är en kortfattning av denna stora historiska händelse, som registrerats i Ahl al-Sunnahs forskares dokument. I shiamuslimska böcker har denna händelse nämnts på ett mer omfattande vis. Den bortgångne Tabarsi återberättar Profetens (fvmh) beskrivna predikan i boken Ihtijaj som intresserade kan referera till.

[1] Heliga Koranen, sura Maidah, vers 67.

En del visdomar från boken Nahj al-Balagha

Guds hälsningar över honom! Han sa: ”Tålamod är en skyddande sköld mot oförmögenhet och missöde, asketism[1] för mod, Gudsfruktan för rikedomar: och vilken bra kamrat att vara nöjd och tillfredsställd är.”

Guds hälsningar över honom! Han sa: ”Kunskap är ett ovärderligt arv, gott uppförande är för alltid nya psalmer (predikningar) och tänkande är en klar spegel.”

Guds hälsningar över honom! Han sa: ”Den vises bröst är hans hemlighetslåda, glatt uppförande är ett medel för att hitta vänner, tålamod är kyrkogården som döljer brister.” Eller så sa han: ”Att fråga är medlet för att dölja brister och en människa som är nöjd med sig själv har många fiender.”

Guds hälsningar över honom! Han sa: ”Att ge allmosa är ett givande botemedel och tjänarnas handlingar i denna världen kommer att visas framför dem imorgon.”

Guds hälsningar över honom! Han sa: ”Lev med folk på sådant sätt att om ni dör så gråter de för er, och om ni överlever så kommer de till er med iver.”

Guds hälsningar över honom! Han sa: ”Om ni får tag på fienden, anse då att ursäktandet av honom är en tacksamhetsgest för segern.”

Guds hälsningar över honom! Han sa: ”Den mest oförmögna personen bland folket är den som är oförmögen till att hitta vänner, och den som förlorar sina vänner är ännu mer oförmögen än honom.”

Guds hälsningar över honom! Han sa: ”Den som skyndar sig efter sina önskningar kommer döden att få den att ramla.”

Guds hälsningar över honom! Han sa: ”Rädsla är tillsammans med hopplöshet, skam (vanära) med avsaknad, och tillfällen passerar förbi som moln, värdera därför goda tillfällen högt.”

Guds hälsningar över honom! Han sa: ”För den vars handlingar inte tar den någonstans, kommer inte dennes familjs stoltheter att ta den någonstans.”

Guds hälsningar över honom! Han sa: ”Å Adams söner! När ni ser att Gud sänder välsignelser till er, frukta då när ni syndar!”

Guds hälsningar över honom! Han sa: ”Den bästa avhållsamheten är att dölja avhållsamheten!”

Guds hälsningar över honom! Han sa: ”Den som handlar gott är bättre än de goda handlingarna, och den som handlar dåligt är värre än de dåliga handlingarna.”

[1] Asketism i islam har en annan mening än vad som ofta menas med det ordet.

Imam Alis (fvmh) mod

Egenskapen mod är en av de grundläggande pelarna för själsliga dygder. Att ha mod betyder att man inte är skakig i seriösa och skrämmande spörsmål. Dess fullständiga manifestation och dess sanna mening var Alis existens.

Enligt historikers rapporter var Alis (fvmh) färg svartmuskig, hans välsignade ögon stora och tilldragande, hans ögonbryn sammanslutna och grova, hans tänder starka och vita som pärlor. Hans händer, knän och underarmar var oändligt starka och dess kött komplext och starkt och han var känd hos araberna för hans stora knän och starka muskler.

Ali (fvmh) var medellång och hela hans kropps kött starkt och tränat och verkade vara hårt som stål. Generellt sett hade Hans Excellens en balanserad hälsa och kroppsutveckling och han var stark till dess yttersta grad. Historiker är allmänt övertygade om att Alis (fvmh) mod och styrka var exklusiv honom bland alla araber. Hans far Abu Talib fick honom att brottas med arabiska ungdomar och Hans Excellens brottade ned dem med en förträfflig hastighet trots att han var mycket yngre än dem.

Det har återberättats från Zubayr ibn Awwam att han bedyrade och sa: Jag har inte blivit rädd för någon modig man i något krig förutom när jag stod framför Ali (fvmh), för då tappade jag bort mig själv av extrem rädsla. Det var inte bara Zubayr som blev skrämd av att stå framför honom, snarare fruktade alla starka kämpar och krigsherrar att föreställa sig att möta honom och de ansåg sig inte vara större än honom. En poet sa väldigt bra:

Alis (fvmh) majestät var till den gränsen att när en krigare såg honom tog rädsla över hela dennes existens och alla former av motståndkrafter och attacker tillintetgjordes av  hans majestät och med fullständig hjälplöshet svingade hans svärd hetsigt så pass att Hans Excellens frågades: ”Pojke! Har du varit överlägsen över andra krigare i någonting?” Då svarade han: ”Jag har inte mött någon utan att han hjälpt mig mot hans egna liv.” (Seyyed Razi (fvmh) sa när han letade efter Imamens ord att Hans Excellens menade att hans majestät skulle ta plats hos [människors] hjärtan)

(2) Hans mod och uppoffringar i krigen tillsammans med Profeten (fvmh) fick alla att häpna och bli förvånade. Hans sovande (i Profetens säng (fvmh)) natten då Profeten utvandrade talar om för oss om att han hade ett starkt hjärta och en stor själ. För folk är det omöjligt att begripa Alis (fvmh) fasthet i stridsscener gentemot fiendens gemensamma attacker. Muawiya[1] skrev ett brev till Hans Excellens för att upplysa honom om att han hade förberett en ofantlig armé för att strida mot honom. Tarmah sa till Muawiya: ”Att du skrämmer Ali med kvantitet och mångfald är som att skrämma en anka med mycket vatten!”

I en samling hos Yazid kritiserade Imam Sajjad (fvmh) en predikan där Yazid presenterade sig själv och hänvisade till några av Alis (fvmh) egenskaper och dygder och sa: ”Jag är son till den som är starkare, modigare och har orubbligare viljestyrka och beslutsamhet än alla. Han var som ett modigt lejon när det var krig och spjuten kastades och deras hästryttare närmade sig, då jämnade han dem som en vetekvarn och splittrade dem såsom  en kraftig vind blåser bort torra löv.

Denna beskrivning som den fjärde Imamen gjorde om sin storartade och modige farfar var inte p.g.a. kärlek och familjerelation, snarare var det en oförneklig sanning som en Imam sa om en annan Imam och som hade mer förståelse om hans status och position.

Sheikh Mufid har ansett att Hans Excellens mod var en form av mirakel och skriver: ”Ingen erfaren krigare har skådats som alltid vinner i krig, snarare vinner han ibland och ibland så förlorar han även, och ingen modig krigares svärdshugg har varit sådan att fienden dör p.g.a. dess skada, snarare dör de ibland och ibland överlever de. Historien har inte bevittnat någon sådan person förutom de Troendes ledare (fvmh) som vann över varenda person som stred mot honom och dräpte dem med ett enda svärdhugg. Detta är en av anledningarna till att han är unik och särskiljer sig från resten. Gud har hela tiden och överallt ändrat på sakers naturliga process m.h.a. honom och hans existens är en av Guds, den Upphöjdes klara bevis och tecken.

Alis (fvmh) hjärtas styrka som har sitt ursprung i hans tro och övertygelse har inte skådats hos någon människa. En dag i kriget Siffin satte han på sig en mask och som en okänd person bad han om att få möta en motståndare framför de syriska rankerna. Efter att han hade dödat en grupp av syriska motståndare sa Muawiya till Amr ’As: ”Vem är denna modiga person med starkt hjärta?”

Amr sa: ”Antingen är det Abdullah ibn Abbas eller så är det Ali själv.” Muawiya sa: ”Hur går det att urskilja detta?”

Amr sa: ”Ibn Abbas är en modig man, men han kan inte stå emot arméns gemensamma attack och med denna kvantitet. Beordra hela armén att attackera så att de anfaller denna krigare kvickt! Om han vänder sig om är det Ibn Abbas och om han står stilla och stannar kvar är det Ali, eftersom Ali retirerar inte om alla araber skulle attackera honom, och inte minst om din armé skulle göra det.”

Muawiya prövade detta genom att beordra om attack och hela armén började att gå framåt, men krigaren stod stilla som ett berg gjort av stål och stannade kvar på sin plats. Då förstod de att det var Ali (fvmh) stred. Därmed beordrade de för reträtt.

När Alis (fvmh) röst blev högljudd på krigsfältet förvandlades modiga krigares hjärtan och mod till vatten och hela deras existens började på att darra. I krigen Jamal och Siffin brukade han ensam ofta attackera fiendens armé och splittra deras led.

Enligt Alis (fvmh) vänner och fiender var han Karrar (den som attackerar och inte viker sig) och inte någon som rymmer, Guds Lejon, Segraren och Segraren över alla Segrare. Hans Excellens skyddsväst var som ett förskinn endast med några ringar på hans axlar som satt fast i varandra. Han saknade fullständigt en skyddsväst på ryggen. De frågade honom om anledningen till detta varpå han svarade: ”Jag kommer aldrig att vända ryggen till fienden, därmed är jag inte i behov av en skyddsväst för ryggen.”

Sa’di sa: ”En man som har satt på sig en skyddsväst för att gå ut i krig, må han inte vända ryggen till krig.”

I ett av krigen frågade Alis (fvmh) generaler Hans Excellens: ”Om det skulle bli en förlust och våra led faller samman, var kan vi då hitta dig? Det skulle vara bra om en mötesplats bestämdes innan så att alla kan samlas där efteråt.” Ali (fvmh) sa: ”Vartän ni lämnar mig kommer jag att vara precis där och jag kommer inte att lämna min plats.”

Källor:

    • Bihar al-Anwar, vol. 45, s. 138
    • Ershade Mofid, vol. 1, sektion 3, avsnitt 56
    • Amali Sadoq, samling 32, tradition 4
    • Kashf al-Ghammah, s. 73
    • Muntaha al-Amal, vol. 1, s. 44
    • Nahj al-Balaghah, tal 5

[1] Muawiya var Abu Sufyans son, och var alltid fiende med Profeten (fvmh) och hans familj. Han blev officiellt muslim i slutet av Profetens liv.